Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Strödda tankar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
XXXIV.
Att bedja om ursäkt bevisar icke alltid takt.
Mången gång är det just ett »förlåt mig», ett »ursäkta
mig», som riktar uppmärksamheten på ett fel, hvilket
verklig artighet skulle lämnat oanmärkt.
XXXV.
Mången föreställer sig en Plato eller en
Aristoteles såsom personer i ständig högtidsmin. Detta är
ett misstag. De voro hyggliga människor, som liknade
alla andra, glada och skämtsamma i sina vänners
sällskap; och när de föredrogo sina läror, sina system,
gjorde de detta liksom under lek. Denna del af deras
lif var den minst filosofiska och minst allvarliga. Den
egentligen filosofiska däremot var för dem ett enkelt
och stilla hvardagslif.
När de skrefvo om staten, gjorde de detta
liksom för att ordna ett dårhus; och om de låtsades tala
därom såsom om något ytterst viktigt, så skedde detta
därför att de visste, att de dårar, som de talade till,
inbillade sig vara stormäktiga härskare. De satte sig in
i dessas tankegång för att leda deras dårskap till
minsta möjliga skada.
XXXVI.
Artigheter sådana som följande äro mig
motbjudande: »Jag gör er så mycket besvär; jag fruktar att
uttråka er; jag fruktar, att jag blir alltför omständlig».
Antingen låter jag lura mig af dylika fraser, eller reta
de mig.
XXXVII.
En verklig vän, en vän, som talar väl om oss och
försvarar oss i vår frånvaro, är till och med för de
i samhället högst uppsatta en så stor skatt, att de borde
göra allt i världen för att komma i besittning af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
