Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
nödgat honom till öfVerproduktion; där — som osökt
symbol af konstnärernas egen kamp för tillvaron — deras
verk öppet slå ihjäl eller lönmörda hvarandra, emedan ej
ens så mycket enhetskänsla finnes, att samme konstnärs
och samma lands arbeten sammanföras på en plats, utan
skolor, nationaliteter och individualiteter blandas som i
en kortlek — då skulle renässansmannen med djup olust
vända sin klara, kloka blick från denna sammanhangslösa
konstalstring. Sökte man omstämma honom genom
meddelandet, att konsten ännu då och då träder in i det
dagliga lifvet, ehuru detta visserligen vållar häftiga
strider, såsom t. ex. om bacchanterna på en fris eller om en
naken staty i en park, då blefve antagligen hans första
spörsmål: om målaren icke lyckats skapa en lifsberusad
och färgglad bacchanal eller om statyn fått en ogynnsam
plats? Vid svaret: att striderna uteslutande blifvit förda
ur sedlighetens synpunkt, skulle renässansmannen vara
färdig med sin uppskattning af nutiden i jämförelse med
de tider, han vältaligt kunde skildra. Han skulle bli
varm, när han talade om dessa tider, då de bildande
konsterna voro organiskt förbundna med hvarandra
inbördes och med handtverket; då konstnären därför med
samma omsorg och samma fröjd målade en bild af
gästabudet och formade bägaren för detsamma; då det lilla
lika väl som det stora verket för flertalet blef ett högt
lifsvärde, en stegring af dess lifsglädje; då konsten var
lifvets sköna allvar och då själfva småborgarens instinkt
sade honom: att ju friare konsten fullföljde sina egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
