Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
är icke svenska typer utan svenska individer jag längtar
efter. Men jag ser icke ens de förra! Vi hafva, ända
sedan Strindberg snäste det patriotiska vrövlet, blygts öfver
att vara svenska, blygts att erkänna att vi själfva ägt något
dugligt. Att visa entusiasm för något svenskt blef löjligt,
och det nationellas högsta uttryck, vår konst och
litteratur, hafva vi själfva underkänt under djupa bugningar för
våra skandinaviska grannar — och hela Europa förresten!
— Ja, så länge vi verkligen hade skäl att vara
höf-liga! Men jag kan inte minnas att vi inte hade
själf-känsla på 1880-talet? Vi målare kommo då hem frän
Paris, tvärsäkra att vi voro födda att skapa en ny svensk
konst och vi skapade den! Vi lärde af Danmarks och
Norges litteratur, men under samma tid diktades också
Svenska bilder och Strindberg skref de saker, som säkrast
bli klassiska — och i de flesta fall äro dessa just hans mest
svenska! Och alla åttiotalets andra manliga och kvinnliga
författare, hvilka kallades gudlösa och sedeslösa och
foster-landslösa — dessa begrepp äro i svenska språket
synonymer — var det icke svenskt hemlif, allmogelif,
ungdomslif, de med förkärlek och förstående skildrade? När
sedan den så kallade renässansen kom — voro inte
Heidenstams, Frödings, Selma Lagerlöfs, Hallströms framgångar
stora och nästan ögonblickliga? Var det inte just
åttiotalets realister, som strödde palmer på deras väg! Och
hvad är det som den stora publiken bäst förstått hos alla
dessa nyare? Just det genuint svenska, mindre det
individuellt geniala. De dåd, en viss kritik förledt en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
