Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
själens evolution.
länge målet, som hon ville nå, bara var giftermålet och målet,
som mannen ville nå, bara var besittningen, då bjöd kvinnans
natur henne att låta sig eftersträfvas, eröfras. Men sedan
själen betyder mer i kärleken, har kvinnan också fått mer
mod att visa sin känsla, enkelt, utan list och utan blygsel,
utan kraf och utan sårad fåfänga, ifall den ej besvaras.
— Minnes någon af er — sade Hugo — en fin
novell af Jane Claine — en sällsynt själfull kvinna, som
förstår andra utsökta kvinnonaturer — där just detta sker,
men där mannen är för gammaldags i sin känsla att inse
storheten i hennes handling förr än för sent?
— Ja — svarade Rikard — jag minnes den och tänkte
dä, som ofta förr, att först när kärleken sålunda blir sig
själf nog, kunna mannen som kvinnan verkligen veta om
de äro älskade, om de själfva älska. När vår egen känslas
adel är vår enda stolthet, när vi inse att vi ha ett
ansvar mot detta som mot hvarje annat af våra stora anlag
— ansvaret att utveckla det till den högsta möjliga
fullkomlighet — då skola icke längre människor gå miste
om lyckan genom falsk blygsel, så som det ännu ofta
sker. Och då skola icke de, hvilka erhållit en större
kärlek än de kunnat mottaga, kränka den gifvande, som det
ännu ej sällan sker. Då skall en stor, fordringslös kärlek
kunna mottagas, icke blott utan plåga, men med en stolt
tacksamhet!
— Det synes mig — sade Hugo — i min ovetenhet,
som om du vore tämligen själfmotsägande, när du talar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
