Blad ur min tänkebok / Solidaritet (1898) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

SOLIDARITET.

LIFVET är uppfylldt af gåtor. Nästa år, säger statistiken, skola i detta land så och så många olycksfall inträffa, så och så många stjäla, råna, mörda, blifva blinda, döfva, lama, sinnesrubbade, drinkare, giftblandare, förfalskare, sjelfmördare. Förgäfves protestera vi, åberopande menniskans fria vilja, om icke mot olyckan, så dock mot brottet. Till vår förfäran inträffa alla dessa förutsägelser, om ock med ojemna siffror för kortare perioder, dock alltid med regelbundna, konstanta tal för längre tidrymder. Ett minus för det ena året uppväges af ett plus för det andra. Huru förklara detta? Vi anse oss

29

fria och finna oss vara slafvar under blinda naturmakter.

Än mer. Nästa år skola hungersnöd, farsoter, krig, öfversvämningar, jordbäfningar förhärja så och så många tusen menniskolif. Nästa år skola så och så många skepp förlisa, så och så många eldsvådor inträffa, så och så många födas, så och så många dö. Onda och goda, skyldiga och oskyldiga, skola drabbas af samma öde. Hvarför? Ja, hvarför är det skrifvet, att Gud straffar fädernas missgerningar på barnen intill tredje och fjärde led? Är då Gud grymmare än någon tyrann på jorden?

Och än mer: en menniska, stamfadern har syndat, och slägte efter slägte bär i otaliga leder och tider framåt följderna af hans synd! En menniska, Kristus, har ensam i rättfärdighet uppfyllt Guds lag, och slägte efter slägte bär i tidernas tider upprättelsen i hans rättfärdighet, de, som tro på hans namn!

Gud låter sin sol skina öfver goda och onda på jorden. Svaret på alla dessa frågor ligger gömdt i ett enda ord: solidaritet, allas gemensamma inbördes ansvar, en för alla och alla för en. Samma blod, kött och ben, samma ande, samma själ, samma brister och företräden, samma utveckling och samma bestämmelser gälla ur verldsordningens synpunkt oss alla. Det är ett jernhårdt, fruktansvärdt band, en oslitlig kopparfjäder, som kedjar alla menniskor samman utan åtskilnad i en gemensam dom.

Vi skulle digna för denna obevekliga fatalism, om vi ej funne en allt försonande motvigt i Guds

30

fria nåd, som icke bindes af några begränsningar. Kärlekens synpunkt är högre än naturordningens. På samma gång som slägtets solidaritet omsnärjer oss med syndens och dödens fjettrar, skipa Guds kärlek och försoning en högre rätt. Här träder individen fram och slägtet viker tillbaka. Den skuld som vidlåder oss alla, är en skuld i grader, beroende af tro och gerningar. Hvilken underbar vishet! Hvarenda en af oss mätes; våra medfödda anlag, vår kraft eller vår svaghet, vår omgifning ända från vaggan, vår uppfostran, våra öden och deras inflytande allt intill grafven: efter dessa mått tillräknas oss syndens tankar och syndens gerningar. Då ligger i andra vågskålen Kristi försoning och menniskans tro, äfven tron i grader. Trons mått är dess uppriktighet, icke dess kraft. Rättfärdighet dömer, nåd förlåter. Slutdomen sparas till tidernas ände, men kastar sin skugga framåt redan på det jordiska lifvet.

Hvarför knota öfver en ofri naturlags obevekliga skickelser? Hvarför ej hellre se upp till den förbarmande kärlek, som utjemnar alla skenbara orättvisor, besvarar alla obesvarade frågor och låter den ständigt sökande, forskande, längtande menniskoanden finna tillvarons mål i sin outtömliga urkälla?