Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
fosterland är du! Du är mitt enda fosterland! Och det
landet bär jag i mitt hjärta, jag bär det där i all min
tid, och jag vill se den kosack som river ut det därifrån!
Och allt i världen är jag färdig att sälja, att skänka
bort, att trampa sönder för ett sådant fosterland!»
Ett ögonblick stod hon stel som en vacker staty och
såg honom in i ögonen. Så snyftade hon till, och med
den hängivelsens häftighet, som blott finnes hos stora
och avsiktslösa kvinnosjälar, skapade för starka känslor,
kastade hon sig till hans hals, slog de härliga snövita
armarna om den och brast i gråt.
Då ljödo från gatan förvirrade rop, mängda med
hornstötar och dånet av pukor. Men han hörde det
icke; han förnam blott hur två ljuvliga läppar smekte
hans kinder med sin varma andedräkt, hur hennes
tårar strömmade mot hans ansikte och hennes
nedfallna hår svepte som ett dunkelt och doftande silke
kring hela hans huvud.
I detta ögonblick rusade tatarkvinnan in med ett
glädjerop.
»Räddade, räddade!» skrek hon alldeles utom sig.
»De våra har trängt in i staden, de förde med sig bröd,
hirs, mjöl och fångna saporoger!»
Men ingendera av dem hörde, vilka »de våra» som
trängt in i staden, vad de fört med sig och vilka
saporoger de tagit till fånga. Yr av en överjordisk lycka
kysste Andreas de ljuvliga läppar, som vilade vid hans
kind, och de läpparna dröjde icke med att svara. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
