Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
»Det där är präktiga hästar! Just vad jag så länge
har önskat mig.»
Och han drev hästarna framför sig långt ut på fältet
och ropade till de där uppställda kosackvakterna att
taga fast dem. Därpå sprängde han ånyo in i
vapenvimlet och angrep de båda ur sadeln slungade
ädlingarna. Den ena högg han ned, men kring den andras hals
kastade han en snara, band den vid sadeln och släpade
honom bort över fältet, sedan han först berövat
honom svärdet med det dyrbara fästet och lösgjort från
hans bälte en pung med dukater.
Även Kobita, en ung och duktig kosack, hade råkat
i handgemäng med en av de tappraste riddarna i hela
polska hären, och länge kämpade de. Redan brottades
de bröst mot bröst, då kosacken äntligt fick övertaget
och stötte en spetsig turkisk dolk i bröstet på sin
motståndare. Men själv nåddes han i samma ögonblick
av döden: en brännande kula splittrade hans tinning.
Den som fällde honom var den högädlaste av alla de
polska herrarna, en lysande riddare av urgammal
fursteätt. Smärt som en poppel, sprängde han fram i sadeln
på sin isabellafärgade springare. Och många prov på
sitt anstora hjältemod hade han redan givit: tvenne
saporoger hade han kluvit mitt itu; Fjodor Korsch,
den raske kosacken, hade han genomborrat på marken
med sin lans, sedan han först skjutit hästen under
honom; många huvud och armar hade han huggit av,
och nu sist jagat en kula genom tinningen på Kobita.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
