Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
vägen och pratat smörja i feberfrossan. Nu var det
första gången du somnade lugnt. Tig därför, om du
inte själv vill göra dig olycklig.»
Men Taras blott ansträngde sig att få någon reda
i tankarna och minnas det förgångna.
»Var det inte så att polackerna fick tag på mig
och höll på att alldeles omringa mig? Var det inte
så att jag ingen möjlighet hade att slå mig ut ur
hopen ?»
»Det är ju sagt att du skall tiga, din krutdjävel!»
skrek Tovkatsch förargad, alldeles som en barnpiga
skriker till en vildbasare, när hon äntligt tappat
tålamodet med hans bångstyrighet. »Vad nytta har du
av att veta, hur du kom ut ur klämman? Det är nog
med att du gjorde det. Det fanns folk som inte
lämnade dig i sticket — och därmed nog! Vi har mer än en
natt att rida tillsammans ännu. Du tror väl, att man
lät dig undkomma som en vanlig kosack? Nej,
tvåtusen dukater har man satt i pris för ditt huvud.»
»Men Ostap?» ropade Taras plötsligt och gjorde ett
försök att sätta sig upp. Han mindes med ens, hur
Ostap hade blivit övermannad och bunden inför hans
ögon och att han nu befann sig i polackernas händer.
Och hans åldriga huvud blev vilt av sorg. Han slet av
sig alla förbanden över såren, han rev dem i bitar och
kastade dem långt ifrån sig; han ville säga något med
hög röst — men ur hans mun kom ingenting
begripligt. Feberyrseln övermannade honom på nytt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>