Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
koster. En tredjedel av dem slukades av havsens djup;
men de återstående samlades ånyo och anlände lyckligen
till Dnjepr-mynningen med tolv tunnor, fulla av zekiner.
Ingenting av allt detta tycktes likväl röra Taras. Han
färdades ensam ut över fält och stäpp, som om det
gällde jakt, men skottet i hans bössa förblev ständigt
oskjutet. Tung av bedrövelse lade han vapnet ifrån sig
och satte sig ned på havsstranden. Länge satt han där
med sänkt huvud, oupphörligt mumlade han:
»Ostap min! Gossen min!»
Framför honom utbredde sig Svartahavet i gnistrande
prakt; någonstädes borta ur en vass hördes skriet av
en mås. Det lyste som silver i gubbens vita mustasch,
och tår efter tår droppade ur hans ögon.
Äntligt stod Taras ej längre ut.
»Det må ha hänt vad det vill», tänkte han, »så måste
jag få reda på vad det blivit av honom. Lever han
ännu ? Eller ligger han i graven ? Eller har han inte ens
fått en grav? Kosta vad det vill, jag skall ha klarhet!»
Blott en vecka senare befann han sig i staden Uman,
beväpnad och till häst, med lans och sabel, fältflaska
och grötkärl vid sadelknappen, krutladdningar,
grim-skaft och övrig utrustning.
Han red raka vägen till en snuskig liten stuga, vars
små fönsterrutor knappast stodo att upptäcka, så
ner-rökta voro de på något obekant sätt; skorstenen var
omlindad med lump, och det trasiga taket fullsatt med
sparvar. Framför själva dörren låg en smutshög. Ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
