Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktan och sorgmod, blott med en viss stilla stolthet.
Deras dräkter av dyrbart kläde voro utslitna och
slamsade kring dem som gamla lumpor. De sågo icke på
folket, än mindre bugade de sig. Främst av alla gick
Ostap.
Vad kände den gamle Taras, när han såg sin son?
Vad rörde sig då i hans hjärta...? Där stod han inne
i folkmassan och stirrade på Ostap, varje hans minsta
rörelse lade han märke till.
Fångarna närmade sig redan avrättningsplatsen.
Ostap stannade. Det var han som först skulle tömma
den bittra kalken. Han såg sig om mot kamraterna,
höjde ena handen och sade med hög röst:
»Låt det ej ske, o Gud, att dessa kättare, dessa
gudlösa som stå här omkring få höra hur en kristen lider!
Låt ej ett ord av klagan komma över läpparna på
någon av oss!»
Därefter trädde han fram till schavotten.
»Bra, gossen min, bra!» mumlade Bulba sakta för
sig själv och sänkte det gråa huvudet mot jorden.
Skarprättaren rev de gamla lumporna av Ostap;
man band hans händer och fötter vid en därtill
förfärdigad sträckbänk, och... Vi skola icke plåga våra
läsare med en skildring av helvetiska kval, som kunde
komma håren att resa sig. Allt detta var en produkt
av en förgången, rå och rovdjursvild tid, när människan
ännu förde ett blodigt och blott åt krigarbragder ägnat
liv, vilket så förhärdade henne till själen, att hon ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
