Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ELEVSKOLAN och DE KUNGLIGA TEATRARNA - 15. Hvart togo de vägen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 ELEVSKOLAN OCH DE KUNGLIGA TEATRARNA.
En sådan liten vacker »parhäst» som Hilma
T. kunde naturligtvis icke länge gå »solo» En
adlig brukspatron, mera rik på gods, än ungdom
och behag, snappade bort lilla Hilma och gaf
henne en gyllne infattning. Det hviskas om, att
den skulle ha varit något hård och tryckande,
men — det hör icke hit. Brukspatronen lefde
länge nog, men ändtligen dog han. Ännu i dag
kan man se de båda, ännu strålande änkorna på
våra promenader, fortfarande såsom de täckaste
små »parhästar», alldeles som »i ungdomens
vår», — det vackraste bevis på en långvarig
nickvänskap.
Om vi nu skulle öfvergå till Kalle
Strandgren och se till, hur det gick för honom och
hans »instrument». Vid kungliga operan ville
det icke göra sig rätt gällande, ty där fordras
det äfven »öra» och det saknade Kalle alldeles
i musikaliskt hänseende, däremot var han väl
utrustad i den vägen i fysisk mening. Men Kalle
Strandgren gaf icke tappt för det, ty han var
ganska envis. »■När man har mitt instrument,
så går man till landsorten, — där växa, ta mej
tusan, inte tenorer på träd!» — sade Kalle och
lät beslutet bli handling. Här uppträdde han
under några år vid operett teatrar, men utan att
vinna framgång. Örat var honom fortfarande
emot. Han sjöng i Göteborg brasilianaren uti
»Pariserlif», där det heter: »Jag är en glad
bra-silian»! så, att publiken höll för öronen — men
skrattade med full hals.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
