Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Carl Magnus Boberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon knappast eller bryr sig icke om att märka.
Jag minnes ännu en afton, då en liten älsklig
näktergal debuterade i “Nürnbergerdockan“.
Hon är numera vår främsta sångerska, visserligen
återgången till privatlifvet och blifven
högvälboren grefvinna. Full af glöd och
inspiration stod hon bakom fonden och väntade
sin entré, hon trampade och trampade och
ville in till publiken för att kasta ut sitt
pärleregn af toner. Boberg stod bakom och måste
hålla henne i kjolen för att hindra henne från
att komma in för tidigt. Slutligen kom
ackordet och han släppte sitt tag med orden:
“nu in din lilla satan“, och in störtade hon
som en ung, lössläppt skogshind och den
den stora jubelarian hänryckte publiken.
Boberg stod bakom och log belåtet med sin
breda mun, i det han sade åt ett par unga
sångerskor: — Hör på den där, era koltrastar,
den kommer att gå långt, ska ni se.
Alltjämt, år efter år, fortsatte Boberg att
sköta sin ansvarsfulla, fastän osedda plats med
samma sällsynta omsorg, om ock hans
excentricitet växte med åren. Men slutligen kom
sjukdomen och sinnet blef mildare. Den lilla
belöning han fick var guldmedaljen för lång
och trogen tjänst och alla kamraters vänskap
och högaktning. Den lille affischpojken hade
från sin pall kartat sig upp icke så få pinnar
på teaterledarnes stege. Boberg afled år 1898,
saknad af alla, som kände honom, visserligen
som ett original, men ock som en sällsynt
duktig karl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
