Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Lars Hjortsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
något mindre och behöfde förgyllas upp med
litet grannlåt.
Men hur aktad än Hjortsbergs konst var,
må man icke tro, att han fick gå fri från
klander. Åhnej, det gör ingen dödlig och
allra minst en skådespelare, — hälst i detta
klandersjukans land. På hans äldre dagar
anklagade en del kritici Hjortsberg för
öfverdrift och påstodo, att han chargerade, — de
kallade honom till och med en — pajazzo.
Detta sårade den gamle djupt, och han lär
ofta sagt: “Jag, som ingenting i lifvet skytt
så mycket som att draga ned min konst i
smutsen, — är jag en pajazzo?“
Detta ovärdiga anfall gjorde honom på
sistone rädd att uppträda, oaktadt han var
säker på sig själf. Den store, gamle
skådespelaren darrade, han, som icke darrat, när
han stod vid sin konungs sida i kulregnet
vid Svensksund och icke häller när han
stod på gamla dramatiska teaterns scen
under det lågorna rasade under honom och
med leende min uppmanade publiken att
lugnt aflägsna sig.
Sista gången Lars Hjortsberg uppträdde
var 1842 på sin sonhustrus, fru Westerdal,
recett.
Ett år därefter var han död. Han fick
slag, just som han var sysselsatt med att
binda upp ett törnrosträd i en trädgård i
Nyköping, där han var på besök.
På Nyköpings kyrkogård fick han sin
grafplats.
Vandraren, som besöker platsen, där
stoftet gömmes, kan med Hamlet säga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
