Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
BKOKIGT.
att utföra något stort, att resa en piedestal åt sitt
eget jag, som dolts under denna form?
Är då äregirigheten ett ondt, efter den döljer
sig? Ja, Linda trodde åtminstone så. Hon var
för mycket kvinna för att kunna eldas af den
vidtomfattande tanken att lefva långt efter sin död,
att skapa något oförgängligt, som skall bära vårt
väsens prägel och ställa oss utanför massan. Att
med jättestyrka gifva kulturens bullrande rustvagn
en skuff in i nytt spår, ur hvilket blott en ännu
starkare kan rubba den, det är sadant, som frestar
en man, men sällan en kvinna.
Och det är godt att så är, ty äregirigheten är
blind, den skjuter öfver, förbi och bredvid sina
mål, ser framför allt. icke det lilla och obetydliga
i sin väg, som den skoningslöst förtrampar. Det
är detta lilla kvinnan är satt att skydda. Hon
är hemmets och barnens — det är framtidens —
skyddsvakt, då mannen gripes af ruset och
glömmer allt.
Då eger hon kärlekens makt att hejda honom,
och hon är beklagansvärd, om hon förverkat eller
försummar sin rätt att begagna den. Men ve henne,
om hon klipper hans vingar sä, att han icke mer
förmår höja dem, ty då hvilar förbannelsen af ett
förfeladt lif öfver henne. Månne icke allt för många
kvinnor tryckas af denna förbannelse, under det
ett litet fåtal bär välsignelsen af ett ädelt lif?
Ensamt den tanken borde vara nog till att
egga kvinnan att lära sig se klart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
