Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
BKOKIGT.
Den vanligen så lugne Lindkvist hade eldats
upp vid kamratens tal, och han slog sin knutna
hand i bordet, så att tallrikar och skedar skallrade.
»Tyst då, för guds skull män! De kunna tro,
vi ha slagsmål härinne,» sade madam Henrikson
lugnande.
Bengt hade med spänd uppmärksamhet lyssnat
till männens ord, hans ansigte blef allt mörkare,
och han tryckte Annas hand så hårdt, att hon var
nära att skrika. Vid faderns sista häftiga ord
sprang han upp och gick fram till bordet.
»Men då ni inse detta, hvarför säga ni det
icke åt arbetarne, utan låter behandla er som
slafvar och hundar?»
»Det skulle icke hjelpa oss, min pojkeS, vi
skulle bara bli olyckligare; split, hat, elände och
nöd skulle bli följden. De äro lyckligast, så länge
de äro blinda och döfva för orättvisorna.»
»Huru länge skola vi gå här och vara blinda
då?» frågade ynglingen hetsigt.
»Det är icke godt att säga; troligen i både
vår tid och din. Herrarne äro oss öfvermägtiga,
ty de ha kapitalet på sin sida, och vi ha ingen
styrka att sätta upp emot detta. Det enda som
kan hjelpa arbetarne, är en fullkomlig
sammanslutning under kloka och sansade ledare.»
»Hvarför kunna inte ni bli deras ledare då?»
»Duger inte, gosse. Det är inte godt att styra
massor, som icke veta af någon annan styrka än
knytnäfvens. Dertill fordras en beräkning och en
insigt, som endast en viss grad af bildning gifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
