Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHET.
201
för det lilla skrifbordets vridna fötter. Upp och
ned dansade de, allt eftersom linden böjde sin
åldriga krona, men nu belyste de klart taflan
ofvanför skrifbordet föreställande hennes barndomshem,
den landtliga prestgården på udden mellan elfven
och sjön. Och hon såg vågorna gnistra som silfver
i det kalla månskenet, och klippan med den
splittrade mörka furan hängande öfver afgrunden
framträdde i fantastiskt dunkel. Och hon såg sig sjelf
en stormig höstafton stående vid klippans yttersta
rand, med armen slingrad rundt om furans stam.
Stormen for klagande genom träden, än gällt
pipande, än sakta suckande, och brustna skyar
jagade fram öfver himlen, för några ögonblick
svepande månen i sitt ogenomträngliga mörker, så
åter ilande vidare, förföljd af nya molnmassor,
alla brådskande mot söder.
På andra sidan om den skummande elfven
ligger Hugos föräldrahem, en lång, hvit
envåningsbyggnad, infattad i en mörk ram af höga träd.
Hon ser ljusen glimma genom fönstren och mörka
skuggor röra sig fram och åter; då sträcker hon
armarne ut öfver klippan och ropar: »hvarför kan
jag icke komma ditöfver! Hugo, hjelp mig, — Hugo!»
Men stormen öfverröstar hennes ord, som blott
skrämma henne sjelf, och en väldig våg kommer
och slår upp mot klippan, så att småstenar rifvas
lös och rasslande störta ner i djupet. Åter slår
hon armarne kring furan och borrar sina fina
naglar in i dess skrofliga bark: »Hugo! Hugo!...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
