Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIHET.
203
»Min kära, kära flicka, livar har du varit så
länge?»
»I fruns kabinett bara — hos mig sjelf,» svarar
hon med ett betydelsefullt leende. »Men kom nu,
du käre, käre, skall du få höra det alltsammans!»
— Hon drar honom med sig till soffan. — »Se
så, sätt. dig nu, — så skall du få höra. .. men gif
dig till tåls, tills jag får tänka efter hvar jag skall
börja.»
Hon ser så täck och frisk ut i sin glada ifver,
att Hugo icke kan motstå lusten att. draga henne
till sig och kyssa henne.
»Nej, nej, icke så! — Var nu ordentlig, ty nu
måste jag tala allvarsamt med dig.–Jag har
varit så stygg och så dum länge, länge. — Nej,
afbryt mig icke!» sade hon och lade handen på
hans mun, då han ville göra invändningar. »Jag
var stygg, men det var derför, att jag var olycklig
— trodde att jag var,» rättade hon sig.
»Minnes du en höstafton för tre år sedan?»
fortsatte hon — »det var dagarne före vårt bröllop,
det stormade så förskräckligt och föräldrarne hade
farit öfver till er på förmiddagen, men jag skulle
komma efter på aftonen.»
»Ja, jag hade visst, lofvat att ro öfver och
hemta dig, men kunde icke för stormen. Åhjo,
det mins jag nog.»
»Ja, så var det, men nu får du icke afbryta
mig I — Jag stod på klippan vid min gamla fura
och såg längtansfullt öfver till ert, jag såg alla
fönstren upplysta och kunde till och med urskilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
