Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Salik återtog rosen i sin hand, och höll den
tiflsamman med liljan. „Alhejdi, mannens hjerta är
en rosengård, har rum för många blommor. Huru
skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska
en alltid. Äfven kärleken är en blomma, begär ej
att blomman skall vara oförgänglig som stenen, hon
vore ej skön då. Men äfven Alhejdi är kär för Salik“.
Salik gick bort. I Alhejdis hjerta bodde natt.
Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett
bud Alhejdi till Salik Sardar Khan. Hon gick.
Alhejdi, min älsklingshund blef sårad farligt af
ett spjut under jagten. Intet annat än den balsam,
livars källa du känner, kan rädda den. Gå, att du
må hinna dit innan middagens timme och vara hemma
vid den tid, då jag med mina män återkommer från
jagten“.
„0 Salik, jag hörde rytandet af en tiger, då jag
hemtade balsam för din häst“.
Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögon-
blick dröjande. „Salik Sardar Khan gifver icke en
befallning två gånger“, sade Salik långsamt. Al-
hejdi gick.
Hon hade ännu ej gått långt, då stod framfor
henne den gamla visa, som bar i sin hand en liten,
knappt ett finger lång dolk. „Min själs dotter, den
gamle kan ej ledsaga dig på farden. Salik Sardar
Khan har bjudit mig komma för att pryda hans nya,
ljusa brud. Här vill jag gifva äfven dig något att
skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga på denna
udd. Se dess tre kanter äro hvassa, vidrör dem icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
