Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter - Ynglingens sotsäng eller Lifvet och Döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förnuftets segerdag på våldsmän, och på dårar!
O skall du gå en gång på våra grafvar opp,
Ge våra Söner tröst, och hämna våra tårar?
Låt Sekler strömma fram och ödets hjul kringhvälfva,
Som mal Nationers väl till grus — och ser det ej.
Förgätom deras qval. Betraktom blott oss sjelfva.
När oceanen häfs, har droppen lugn? Ack nej!
Utaf en molnfri sol vår morgonstund förgylldes,
Men skulle lika klar vår middag lysas opp?
Hur oviss lifvets plan, hur half! Och alt vårt hopp
Hur skönt, på afstånd sedt, hur ringa då det fylldes!
Den dygd vår ungdom tjust, den kraft vårt hjerta fått,
Hvem har försäkrat oss mot deras vilseföring?
Passionen, jagar hon ej dygden sjelf til brott?
Och styrkan, kan hon ge blott skygd, och ej förstöring?
Hvi ser jag skörden blott hos lifvets mognadstid,
Ej mödorna jemväl som skördemannen trycka?
Hos Ungdomen dess dans, ej afgrunden bredvid?
Hos Ålderdomen blott dess lugn, och ej dess krycka?
Vår hvila syns oss tom, och mödan otacksam.
Vår frihet vådlig är, och tryckande är bojan.
Vi finna landet trögt, och staden bullersam.
I slottet Oron bor, och Nöden uti kojan.
Den stolta Makten fick sitt purpur, och sitt svek.
Förtj ensten, en gång lönt, är tadlad tusen gånger.
All kärlek kallnade, all evig vänskap svek;
Och Hoppet har sin lögn, och Njutningen sin ånger.
Emellan Gud och Djur den vilsna Menskan står,
Med jorden icke nöjd, från himlen utesluten.
Hon uppbär plågans skatt utaf de långa år,
Och stjäl, med sårad hand, sin sällhet från minuten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
