Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter - Ynglingens sotsäng eller Lifvet och Döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur tom på tröst Er själ då dödens port I fatten!
Ert öde ingen bryr, Er dygd vet ingen af.
Bakom Er — är en dröm. Framför Er — der står Natten,
Och Er bestämmelse förruttnar i en graf.
Att blomma för en dag, och vissna hän som gräsen,
Se der det stora mål som Eder vishet ter.
Men lifvets oförrätt, hvar gäldas den då Er?
Hvar löses gåtan då utaf Ert qvalda väsen?
O Högmod utan gräns, som vet men kallar ej
Den enda Tröstaren i lifvets mulna skiften,
Som prydt dess fängselvägg med Englars konterfej,
Och gräft en himmel opp utur den döda griften.
Jag kallar honom, jagl Kom, Ljusets Vän, och ryck,
Ryck denna slöja bort, som fläktar öfver döden.
Låt oss få se en arm mer stark än slumpens nyck,
Och tyd oss drömmen ut af lifvet och dess öden.
Vis-brottslingen, som yfs at gäcka verldens syn,
En domstol, rest till hämd, den intet skimmer dårar.
Sträck den förtryckta dygd en mäktig hand ur skyn,
Håll räkning med dess qval, och gälda hennes tårar.
Skänk saknaden igen hvad hon med klagan ber.
Kom lifva dessa stoft som grafvarna bevaka.
Skänk åt en Mor dess Son, skänk åt en Man dess Mako
Uti en bättre verld som du åt hoppet ter.
Gif mig min Lärare, min Bror, min Vän tilbaka,
Och återsamla oss att icke skiljas mer! —
Du som hvar glädtig stund, hvar sorgsen, med mig delat,
Gif mig din hand, Arist! Till afsked gif mig den.
Det sanna som vi tänkt, det goda som vi velat,
Mins det, mins evigt det. — Förlåt hvad jag har felat,
Lef lycklig, ädel lef, och gråt ej mer din Vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
