Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyd derföre mitt råd, afbida tåligt
om du ej sjelf en dag kan ställa fram
en dikt, din ära och kritikens skam. —
Så talte hon, och i förbleknadt skimmer
försvann den herrliga till slut i skyn.
Det var en himmelsk, en olympisk syn
och hennes varning än min själ förnimmer.
Jag trodde henne, och jag tror ännu. —
O Broder, broder, icke vredgas du?
Farväl, o Broder, ack ett långt farväl!
det anar mig att snart jag kommer efter.
Ty länge kan man dock ej hålla ut
uti det sorgehus som kallas lifvet.
Jag vill ej hoppas mera. Hoppets rosor,
de röda, de förgängliga, ha vissnat
för mig i förtid innan hösten kom.
Hvad har jag mer att söka här på jorden?
För lågt, för lågt hvarenda dödlig bygger
som bygger under stjernorna ännu.
Du återstår mig dock, du minnets lilja
som i din kalk förvarar nattens tårar
och doftar starkast uti andestunden,
du dödens bleka syster, du skall fläta
din aningsfulla krans kring sörjarns lockar.
En enda önskan hyser dock mitt hjerta
oeh Gud som är barmhärtig skall den fylla
och skänka mig en koja i den bygd
som gömmer stoftet af hvad jag haft kärast.
Der vill jag lefva, obemärkt och stilla,
och umgås endast med de döda vänner
Esaias och Homer och Conas stämma*
* Ossian.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
