Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på det högsta förbunden. Flere ibland Eder hafva
anförtrott mig hvad I ägen dyrbarast, Edert eget och
Fäderneslandets hopp — Edra barn. I håfven tidigt lärt mig, som
kom hit en okänd yngling bland Eder, att glömma, att jag
var en fremling. De fleste bland Eder hafva skänkt mig
sin ynnest, många äfven sin vänskap och förtroende. Ingen
ibland Eder — så hoppas jag åtminstone — tänker
föraktligt om Lärarens yrke; många tänka kanske derom renare
och djupare än jag. Derföre tackar jag Eder i dag; derföre
är det och skall -framdeles blifva min käraste pligt att så
handla, så lefva, att I aldrig en dag må förebrå mig, att I
bortslösat Edert förtroende på en ovärdig.
Medbroder, Lärare jemte mig, medverkare till samma
ändamål! på Eder, på oss alla egenteligen, beror framgången
af vårt vigtiga företag. Blott genom enig kraft kunna
svårigheterna öfvervinnas; blott genom ömsesidig vänskap
kunna de förljufvas. Jag vet ingen ting skönare än bildade
männer förenade till ett gemensamt och vigtigt syftemål;
på ena sidan utan högmod öfver större förtjenster, på den
andra utan förtrytsamhet öfver ringare anspråk. Det högsta
lemnar sig sällan åt den enskiltes bemödande; det älskar
att eröfras med förenade krafter. Vårt yrke är icke lysande,
men vigtigt, icke berömdt, men mödosamt. Låtom oss
sluta ett förbund att med gemensamma krafter göra dess
följder vigtiga, och med ömsesidigt förtroende dess möda
drägelig. Oförryckt sväfve det höga målet för vårt öga.
Äfven till dig, älskade Ungdom, äfven till dig måste jag
säga ett ord. När jag ser din sorglösa oskuld, ditt öppna,
bekymmersfria anlete, der den glada själen speglar sig,
liksom en molnfri himmel speglar sig i vågorna; — o! hvem
vore väl den, som ej afundades ditt öde, som ej med
saknad återkallade sin barndoms minnen, ej erinrade sig
lifvets rosendagar, då allt ännu syntes skuldfritt och lekan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
