Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Förbarma dig, o gif mig ej till pris
åt snillets Gud, ej sådan som jag är
låt honom fatta mig: förvandla förr,
hur helst du vill, den lefvande gestalten!»
Och se, på en gång (underbart att höra!)
de späda föttren växte fast i jorden,
det smärta lifvet reste sig till stam, 60
till grenar bredde sig de sträckta händer,
och håret susade som lof i vinden.
Rörd tryckte Febus den förvandlade
intill sitt bröst: ännu var trädet varmt,
och hjertat slog ännu inunder barken.
En qvist han bröt sig utaf nyfödd lager
och flätade den in i gyllne lockar,
och bar den jemt till tecken af sin kärlek.
Och från den stunden (det är sagans mening)
nå Febi söner ej det högsta sköna, 70
det högsta sanna: det flyr undan för dem,
och när det stadnar är det ren förvandladt,
en ringare natur, en fallen engel;
den rätte engeln bor uppöfver stjernor.
Men ur den fallnes anlet genomskina
de höga dragen af ett himmelskt ursprung,
och Dafnes hjerta klappar under barken.
Bevaren derför eder lagerkrans,
ty den betecknar edert mål i lifvet.
Han binder eder vid de högre makter, 80
de eviga som vistas uti ljuset,
och nu sitt tecken på er panna fäst.
Men tecknet är ej saken, vägen är
ännu ej målet, det står fjerran borta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
