Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den arma Psyche, huru än hon svingar,
på jorden är en örn — med fjärilsvingar.
Men hennes vingar växa i det blå
der solar flyga, englaharpor slå.
Den lugna sanning der blir skaldens yra,
dess vattenpass förvandlas till en lyra.
All jordisk tankeform är der för trång
och forskningen är adlad der till sång.
I hymner tala der de vise och de gode,
och hvarje tanke blir ett himmelskt ode.
Förundrad hör han deras harposlag,
dock väl han trifves i det visa lag.
Härnere satt han ensam midt bland tusen,
och såg sig solblind uppå himlaljusen.
Dock var han glad, men som den vise är,
förutan yra, utan blindt begär.
Ty dagens korta glädje, dagens smärta
den var för liten för hans fria hjerta,
blott kändt af få, en sluten grufva likt,
dess yta ringa, men dess djup är rikt.
Ej alla blommor öppna sig för solen,
i mörkret doftar skönast nattviolen,
och mången nu som yfves vid hans graf
ej hälften af hans värde vet utaf.
Dock — doldt är hjertat: dagens strålar alla,
ett regn af ljus, på mannens hufvud falla.
Hur klart var det, hur rent, en fläcklös sol;
och hvart han kom der stod hans lärostol.
Hvad jordens vise tänkt hvad snillet diktat,
hvad dagen sken på, ja hvad natten biktat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
