Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde tänka på att bestorma himmelen. En fallen Engel,
väldig som Miltons, är den bild hvarunder jag alltjemt
föreställer mig honom. Som en förstörd verld, bebodd av de
fördömdas andar, står hans stjerna med ett blodrödt sken
på vår poetiska horisont. Jag anser, om jag skall vara
uppriktig, en sådan sinnesstämning ingalunda för poetisk;
ty den rätta Poesien måste väl upplösa alla dissonancer i
och utom sig, hon måste jemna allt hvad lifvet och
verkligheten har ojemnt och skråfligt; och det är icke i det
brusande hafvet, utan i det lugna som himlen speglar sig med
sina stjernor. Men det är dock interessant att betrakta
ett dylikt väldigt sinne äfven i sina ruiner. Det är som jag
föreställer mig det gamla minnets Enkesäten, Rom eller
Persepolis, med sin förbleknade herrlighet. För mig
åtminstone är det intressantare att se en sådan manlig själ
som med förbittradt mod och lugn förtviflan sätter sig
till tappert motvärn mot sitt öfvermäktiga öde, än att höra
detta honungssöta, trånsjuka, Atterbomska pjunk hvarmed
våra rimmare för dagen vilja öfvertyga oss om sin poetiska
kallelse; liksom Ingifvelsens källa vore en tårckälla,
liksom Geniet vore en fortfarande nerfsjuka. Det är bättre
att trotsa än att klaga, ehuru ingendera är poetiskt. Jag
kan beklaga det förra, men jag kan endast förakta det
sednare. Märkvärdigt är det äfven att ehuru mycket Lord
Byron visar sig hata menniskosläktet, likväl ofta i hans
skrifter en stråle af innerlig tillgifvenhet och ren
mensklig ömhet röjer sig för enskilda menniskor. Det är hans bättre
Genius som hviskar i stormen, och det är en Oas i ödemarken
af hans arma, plågade hjerta. En hvar har sina mörka
stunder då man tviflar på Gud eller, som här vill säga det
samma, på Menskligheten; men tviflet i sig sjelft är icke
förkastligt. Det är menniskans nödankare. Går det endast
djupt nog, så slår det sin tand i bottnen på en afgrund och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
