Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sedan irra jemnt hans fjät
kring grafven, som i forntidssagan
790 den döde kring sin gömda skatt,
och stranden hörer dag och natt
hans rörande, hans hemska klagan.
»Var tyst, var tyst, du bölja blå!
Du får ej så mot stranden slå.
Du störer endast mina drömmar;
jag älskar icke dina strömmar,
de skummande, med blod ibland,
du förer döden till min strand.
Här låg en yngling nyss och blödde,
800 hans graf med rosor jag beströdde,
ty han var lik, jag vet väl hvem:
till våren för jag henne hem.
De säga mig att jorden sofver
min brud, och gräset växer öfver
det trogna bröst, det är ej sant:
hon satt i natt på klippans brant.
Blek var hon som man döden målar,
det kommer sig af månens strålar,
och kall om läppar och om kind,
810 det kommer sig af nordanvind.
Jag bad den älskade att stanna,
hon strök med fingret på min panna,
det var så tungt, så mörkt i den:
då blef det åter ljust igen.
Och fjerran utur öster klarna
de dagar ack! de hädanfarna,
de sköna dar, de himmelsblå:
hur säll var stackars Axel då!
Der stod elt slott i lunder gröna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
