Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du sjelf dör hän och hän dör hvad dig tillhör,
men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör,
och det är dommen öfver död man: derföre
hvad ädelt är du vilje, hvad rätt du göre.» —
Så varnade de gamle i kungasal,
som skalden varnat sedan i Havamal.
Från slägt till slägte gingo kärnfulla orden,
och djupt ur kumlen hviska de än i Norden.
Derefter talte begge mång hjertligt ord
allt om sin trogna vänskap, berömd i Nord,
hur trofast intill döden, i nöd och gamman,
två knäppta händer lika, de hållit samman.
»Med rygg mot rygg vi stodo, och hvarifrån
som Nornan kom, hon stötte på sköld, min son.
Nu före Er till Valhall vi gamle ile,
men edra fäders ande på Eder hvile!»
Och mycket talte kungen om Frithiofs mod,
om hjeltekraft som mer är än kungablod.
Och mycket talte Thorsten om glans som kröner
de höga Nordlands kungar, de Asasöner.
»Och hållen I tillhopa, I söner tre,
Er öfverman — det vet jag — skall Nord ej se,
ty kraft till kungahöghet osvikligt sluten
hon är som mörkblå stålrand kring guldsköld gjuten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
