Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Din man blir jag knappast, var Frithiofs svar,
är man för mig sjelf, som min fader var.
Ur silfverskida
flyg, Angurvadel, du får ej bida.»
I solen glänste den klinga blå,
och runorna lågade röda derpå.
»Du Angurvadel,
du är dock, sad Frithiof, af gammal adel.
Och vore det icke för högens fred,
på stället jag högge dig, svartekung, ned.
Vill dock dig lära
en ann gång ej komma mitt svärd för nära.» —
Så sagdt han klöf i ett hugg allen
kung Helges guldsköld som hängde på gren.
I två halfrunder
han klang emot högen, det klang inunder.
»Väl träffadt, min klinga! Ligg nu och dröm
om högre bedrifter: till dess förgöm
de runolågor;
nu segla vi hem öfver mörkblå vågor.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
