Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han är den bästa klingan i vårt land,
gif honom Ingeborg!» Min fosterfader,
den gamle Hilding, med sitt silfverskägg,
steg fram och höll ett tal af vishet fullt
med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg,
och Halfdan sjelf ifrån sitt kungasäte
sig reste, bedjande med ord och blickar.
Det var förgäfves, hvarje bön var spilld,
liksom ett solsken slösadt bort på klippan,
det lockar ingen växt från hennes hjerta;
och konung Helges anlet blef sig likt,
ett bleklagdt Nej på mensklighetens böner.
»Åt bondesonen, (sade han föraktligt)
jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn
syns mig ej passa för Valhalladottern.
Har du ej, Frithiof, brutit Balders fred,
har du ej sett min syster i hans tempel
när dagen gömde sig för Edert möte?
Ja, eller nej?» Då skallade ett rop
ur mannaringen: »säg blott nej, säg nej,
vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig,
du Thorstens son, så god som kungasonen,
säg nej, säg nej, och Ingeborg är din.» —
»Min lefnads lycka hänger på ett ord
(sad jag) men frukta ej för det, kung Helge.
Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje,
och ej till jordens. Jag har sett din syster,
har talt med henne uti templets natt,
men Balders fred har jag ej derför brutit.» —
Jag fick ej tala mer. Ett sorl af fasa
flög Tinget genom: de som stodo närmast
sig drogo undan liksom för en pestsjuk,
och när jag såg mig om, den dumma Vantron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
