Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvad henne kärast blir i Valhalls salar.
Det offret, Frithiof, är nog tungt ändå,
ett ord till tröst det kunde väl förtjena.
Jag vet du älskar mig, har vetat det
allt sen mitt väsen började att dagas,
och säkert följer dig din Ingborgs minne
i många år ännu hvarthelst du far.
Men vapenklangen döfvar sorgen dock,
hon blåser bort uppå de vilda vågor,
och törs ej sätta sig på kämpens bänk
vid dryckeshornet firande sin seger.
Blott då och då när uti nattens frid
du mönstrar än en gång förflutna dagar,
då skymtar fram bland dem en bleknad bild:
du känner honom väl, han helsar dig
från kära trakter, det är bilden af
den bleka jungfrun uti Balders hage.
Du må ej visa honom bort, fastän
han blickar sorgligt, du må hviska honom
ett vänligt ord i örat: nattens vindar
på trogna vingar föra det till mig,
en tröst likväl, jag har ej någon annan! —
För mig är intet som förströr min saknad,
i allt som omger mig har hon en målsman.
De höga tempelhvalfven tala blott
om dig, och Gudens bild, som skulle hota,
tar dina anletsdrag när månen skiner.
Ser jag åt sjön, der sam din köl och skar
i skum sin väg till längterskan på stranden.
Ser jag åt lunden, der står mången stam
med Ingborgs runor ristade i barken.
Nu växer barken ut, mitt namn förgås
och det betyder döden, säger sagan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
