Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med skär och öar och land till slut.
Det är hans land som ur böljan träder,
han ser dess skogar i gröna kläder,
han hör dess forssar med skummigt larm,
och klippan blottar sin marmorbarm.
Han helsar näsen, han helsar sunden
och seglar tätt under gudalunden
der sista sommar, så mången natt,
den glade svärmarn med Ingborg satt.
»Hvi syns hon icke? Kan hon ej ana
hur när jag gungar på mörkblå bana?
kanske hon lemnat sin Balders vård,
och sitter sorgsen i kungens gård
och harpan slår eller guldet tvinnar.» —
Då stiger plötsligt från templets tinnar
hans falk i höjden, och skjuter ned
på Frithiofs axel, så var hans sed.
Han flaxar ständigt med hvita vingen,
från skuldran lockar den trogna ingen;
han krafsar ständigt med brandgul klo,
han ger ej hvila, han ger ej ro.
Han lutar kroknäbb till Frithiofs öra,
det är som hade han bud att föra
kanske från Ingborg, från älskad brud,
men ingen fattar de brutna ljud.
Ellida susar nu fram om näset,
hon hoppar glad som en hind på gräset,
ty välkänd bölja mot kölen slår,
men Frithiof munter i stäfven står.
Han gnuggar ögat, han lägger handen
utöfver pannan och ser åt stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
