Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om fruktan för döden och huru den skall öfvervinnas.
Fader du som sändt etc. Det är icke underligt, m. åli.
om menniskan åt sig sjelf lemnad anser döden för sin
yttersta fiende och fruktar för dess annalkande. Ingen
varelse som lefver och andas kan utan rysning se den stund
som upplöser dess väsende; för allt lefvande är lifvet sjelf
vanligen det högsta goda. Sjelfva de oförnuftiga djuren
kämpa af en blind drift för sitt lif; och menniskan som äger
förnuft och vilja, som med så många ädlare band är fästad
vid lifvet, menniskan hvars hopp aldrig hvilar, för henne
måste döden vara dubbelt ryslig. Ty all annan olycka som
kan möta oss, qvarlemnar dock alltid något, åtminstone
hoppet; men döden lemnar intet qvar, i dess kalla famn
slocknar hvarje jordiskt hopp, ogenomträngeligt mörker
och stum fasa betäcka för alltid den ödsliga grafven. Ilvem
älskar icke solens ljus och den blåa himlen och den
grönskande jorden der lifvet andas och hvarje väsen fröjdar sig
af sin varelse? Rysligt är det visserligen, mine vänner, att
skåda neder i grifterna, att se dessa multnande ben, dessa
sönderfallne lemmar, från hvilka kraft och lif äro flydda
och förruttnelsen stinker emot oss. Denna liflösa kropp
regerades dock fordom af en förnuftig ande, det hufvud der
maskarna nu bo, tänkte sig evigheten, det hjerta som nu
småningom upplöses till stoft, kände sorg och glädje, älskade
och afskydde. Och när vi tillika betänke att detta tillstånd
en dag väntar oss alla, att detta är den sista oundvikliga
upplösningen på lifvets bedröfliga gåta; när vi sålunda stå
vid grafven och i förgängelsens vidriga bilder se vårt
yttersta öde framför oss: — o då måste väl hvart menskligt
hjerta rysa för döden, då måste vi väl med Profeten utropa:
Menniskan af qvinna född, lefver en liten tid full af oro,
vexer upp såsom ett blomster och faller af; flyr bort såsom
en skugga och hafver ingen varaktighet. Jobs 14. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
