Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om jag ej följde dem jemt,men försökte,som ynglingar pläga,
vingarnas par i rymder ej hans; det var ädelt af honom.
Ryktet må glömma hans namn, men jag tackar den glömde
i grafven,
ack! i en främmande graf, ty han dog i befolkade öcknen;
enslig i lifvet han var och enslig förblef han i döden. —
Mannen må peka på graf och på natt, men för Eder, I
unge,
falla dess varningar likt timvisarens skugga — i solsken.
Se, hur han strålar, den Deliske Gud, hur han kläder med lager
30 porten, som förer Er in i verlden, Er första triumfport!
Icke den sista blir det (så tänken I) vägen är fullsatt
framåt med likar till den, och strålande tempel på höjden,
fulla af Gud, blott vänta på Er, och Lärarestolar,
vishetens åldriga bon, förbida Er: domaresäten
bjuda Er hålla med kraft rättvisans osvikliga vågbalk.
Hela den blomstrande verld, den sköna som lefver inom Er,
ut må hon träda och pregla sig af i Stat och i Kyrka. —
Glänsande syner är det: jag har sett dem, jag ock, i min
ungdom,
ack! men för litet af dem blef verkligt. Förtrollade öar
40 skimrade äfven för mig: min blick var på ledande stjernor,
handen på rodret alltjemt, och jag bredde hvart segel i
vinden.
Men när jag nalkades bäst, då veko de öarna undan,
vika mig undan ännu allt längre och längre i vester,
stanna ej innan de nått nedgående solen, och der först
ankrar den simmande Arkipelag — han ankrar i grafven.
Dock — fast allt ej må nås är bemödandet skönt, ty i lifvet
sträfvandet sjelf är sitt mål, när det gäller hvad ädelt och
stort är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
