Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tal vid prestvigning,
April 1831.
Det är en gammal klagan att tiden är ond; ty
Paradiset och den gyllne åldren ligger alltjemt bakom oss,
hoppets och fullkomlighetens dagar ligga i framtiden, eller
äfven framom den, i Evigheten. Derföre är också denna
klagan så gammal som verlden, och har kanske ofta utan
skäl varit upprepad. Men vi kunna ej neka att den för
närvarande är välgrundad. Jag vill ej tala om dagens
bekymmer, om hungren som med bleka kinder, med
tig-garstaf i händerna från morgon till afton belägrar vår
dörr; ty detta är tillfälligt och som vi hoppas
öfvergå-ende. Jag vill ej heller tala om tillståndet i andra
länder, der Statens fogningar äro upplösta i sitt innersta, der
Upproret samlar en här, och Förtrycket en annan, der en
omogen frihet och anspråk oförenliga med samhällets
ordning svärma på ena sidan, men^också på andra sidan
Våldet alltjemt vädjar till gammal häfd och till svärdet som
är ännu äldre, som är de Mäktiges adelsbref, och de
sva-gares dödsdom, huru rättvis ock deras sak må vara. Jag
vill ännu mindre tala om det upprörande, det
hjertgri-pande, det omenskliga skådespelet af en hel Nation som
en gång räddat Europa och Christendomen, som till
belöning derför blifvit fördeladt såsom lösören bland Grannarna.
Ännu bibehåller det likväl detta oaktadt sina minnen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
