Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu alltjemt menniskoslägtets högskola, hon är ljusels
fästning, hon är frihetens sköldeborg. För detta var det,
som Gustaf Adolf stridde, dessa skatter ville han rädda
undan förstörelsen. Hade han ej varit — ack! Guds
vishet är outgrundlig, och hans rustkammare saknar aldrig
vapen — men efter menskligt utseende skulle Europas
bildning varit kastad ett årtusende tillbaka, mörkret skulle
ha öfversvämmat oss alla; äfven vårt fädernesland skulle
åter ha varit så vidskepligt som det var innan Luther och
Wasa kommo, och sjelfva detta tempel, der jag i dag talar,
vore kanske invigdt åt något förmultnadt Helgon, vore
kanske en krämarebod för skändliga Munkar, som sålde
syndernas förlåtelse åt den mestbjudande.
Sådan var alltså den stora meningen af den store
Konungens hjeltedöd. Tvåhundrade år hafva förflutit sedan
dess, och hundrade år måste åter förbigå, innan våra
efterkommande kunna fira en högtid som denna. Om hundrade
år, huru ser här då ut i Norden? Ack, ingen utaf oss får
se det, och bland de mångfaldiga hufvuden, som hvimla der
nere, finnes intet enda, som då står uppe, utan de hafva
alla lagt sig till hvila i jorden. Men jorden sjelf, hvem
säger oss, att hon då ännu är till, och träder, som nu, sin
dans omkring solen? Både uppenbarelse och förnuft lära
oss, att hon en gång skall förgås; och det vill synas mången,
som om hennes mått snart vore fullt, och hennes
skuldbelastade hufvud började att hvittna till skörd, såsom
säden i andetiden. Hvem vet om icke någon af de irrstjernor,
som nu hota i hennes grannskap, kanske halkar utur sin
bana, och med sin flammande qvast sopar bort henne ur
rymderna? Men äfven om hon står qvar, huru många
förändringar kunna ej tima på hundrade år! Vår tid i
synnerhet lefver liksom en utsväfvande yngling; hennes pulsar slå
högt, liksom på en febersjuk, och omhvälfningar, som for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
