Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P t estvigning cl. 22 Septbr 183 9.
Hafver någon ett Embete, så akte han derpå, förmanar
Paulus (Rom. XII: 7). Och hvem har icke ett Embete?
Äfven i det enskilta lifvet med sina mångfaldiga
förhållanden, förekomma sådane. Du är Man, du är husfader,
du är Bror, Vän, Medborgare. Tror du icke att hvartenda
ålägger dig pligter som ej strafflöst kunna försummas?
På gränsen mellan det enskilta och offentliga lifvet, och
förenligt med begge, ligger författarekallet, det högsta eller
det lägsta af alla kall, alltsom det bedrifves. Tror du icke
äfven detta kall har sina rätt vigtiga pligter att akta på?
Emedlertid, i egentlig och vanlig bemärkelse, talar man
endast i offentliga lifvet om Embeten, och förstår
dermed sådana uppdrag som Staten eller Kyrkan gifvit åt
sina tjenstemän. Det är således egenteligen dem, som
Apost-lens förmaning åsyftar, det är dem som man framför
annat bör akta på.
Men — hvad vill det säga att akta på Embetet? Icke
kan det betyda att vilja göra gällande den rang och
anseende i Samhället som stundom åtfölja Embetet, eller
att derpå grunda något anspråk på andras vördnad och
undergifvenhet. Det är väl sant att Embetet, för
mensklig ordnings skull, i och för sig sjelf fordrar aktning; men
detta utgår alltid från den förutsättning att Mannen är
sitt kall vuxen, och sköter det med nit och duglighet. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
