Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter. Maj 1840—1846 - Kämpehögen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon skulle barn åt Mannen gifva.
Hon sörjde, Eva likt, till slut,
när Engeln kom att henne drifva
ur Paradiset ut.
Dock togo de igen sin skada
hvar gång det af till högen bar.
Trots all sin fattigdom, hur glada,
hur nöj dt var då det trogna pari
-Min saknad skall det öfverväga,
min sorg skall göra’t lätt att dö,
får jag dig ej som hustru äga,
så blir du dock min mö.
En qväll när högen dem förenar
och månen stigit opp i blod,
då susar det i Ekens grenar
och blek en skugga för dem stod.
Den syntes vänlig, syntes nära,
en månskensskepnad diktad ur
blott dunst, den skrämde ej de kära,
det var din konst, Naturl
Med floret och med eklöfskransen
hon liknade en jungfru blek
och log mot dem i månskensglansen.
Helt vänligt såg hon ner och vek.
»Hur långsamt längtans stunder ila.
Jag är allen, I ären två,
först när hon jemte mig får ila,
ro får jag då.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
