Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter. Maj 1840—1846 - Kronbruden - Till Frans Michael Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
All poesi är lyrisk, ingalunda
en abstraktion af skönhet som du stjäl
från alla håll ihop. Träd fram i dagen,
tag masquen af, o skald, låt se de egna dragen.
Der växla sorg och glädje om hvarannan,
der gråts, der les på andra menskors sätt.
Ån klarnar opp, än åter mulnar pannan,
än synes lifvet tungt, än åter lätt.
-Skald menska är. Till lifvets gåta fann han
sin egen nyckel och så är det rätt.
Hur högt det skönas Ideal må gälla,
i skaldens eget bröst är diktens ursprungskälla.
Hur skulle det i dikten lefva kunna
som aldrig lefvat i din egen håg?
En jungfru Sångmön är, och ej en Nunna
som tror och känner hvad hon aldrig såg.
Den luftgestallen må vi andra unna,
mig är hon vidrig, tillgjord, sk ef och låg.
Dikt är de högre verldars morgonrandning,
ej naken allmänhet, men verklighet och sanning.
År icke sagan menskoslägtets minne,
som lefvat uti tusen menskobröst
och lefvat utanför, ej blott derinne
i sorg och glädje, motgång eller tröst?
En verklig verld vi, fast försvunnen, finne
som lefver än i fordna tiders röst.
Hur tanken hårklyfs, spetsas och förblandas,
den verlden är mig kär, hon lefver och hon andas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
