Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FRITHIOFS SAGA ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid himlaranden; den växer itt
Med skär oeli öar oeli land till slut.
Del är hans land, som ur böljan träder,
Han ser dess skogar i gröna kläder,
Han hör dess forsar med skummigt larm,
och klippan blottar sin marmorbarm.
Han lielsar näsen, han helsar sunden,
och seglar tätt under gudalunden,
Der, sista sommar, så mången natt,
Den glade svärmarn med Ingborg satt.
”Hvi syns hon icke? kan hon ej ana,
Hur när jag gungar på mörkblå bana?
Kanske hon lemnat sin Balders vård,
och sitter sorgsen i kungens gård
Ock liarpan slår, eller guldet tvinnar.” —
Då stiger plötsligt från templets tinnar
Hans falk i höjden, och skjuter ned
På Fritliiofs axel, så var hans sed.
Han (laxar ständigt med livita vingen,
Från skullran lockar den trogne ingen;
Han krafsar ständigt med brandgul klo,
Han ger ej hvila, han ger ej ro.
Han lutar kroknäbb till Fritliiofs öra,
Det är som hade han bud att föra
Kanske från Ingborg, från älskad brud;
Men ingen fattar dc brutna ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
