Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efter talets slut vid Gustaf Adolfs-festen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den samma sol, som sken på Breilenfeld,
Står ännu qvar på samma himmel ställd,
Och våren kommer än alltjemt och sätter
En blomma, der du föll på Liitzens slätter5
Men menskovälden vexla ständigt om,
Och sjunket från sin ära småningom,
Förträngdt från länder, der dess thordön farit,
Ditt folk är icke hvad det fordom varit,
Och har till skydd på sin förgätna ö
Snart blott sitt armod och den djupa sjö.
Ack, längese’n vår sol är nedergången,
Och all vår storhet lefver blott i Sången.
Ty de, för hvilka fordom verlden skalf,
De äro stoft i Riddarholmens hvalf.
Ifrån det stamträd, som vårt högmod gläder,
Vår nakna tid med fikonlöf sig kläder:
Vi tala öfver allt hvad fädren gjort,
Men våra egna bragder ingen sport.
Ser än från stjernorna den store anden,
Förbarme han sig öfver nordanlanden! —
Det gifves stunder i ett jordiskt lif,
Helst sedan dagen slutat af sitt kif
Och söft sin korla fröjd, sin korta smärta,
Då menskan hvilar invid nattens hjerta,
Och högre tankar, bättre känslor slå
Sin rot i hjertan, som dem ej försmå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
