Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nja tid och Stambul och Verona.
Kan du ej mana dem till lifvet opp,
Kan du ej ge åt andarna en kropp;
Välan — det stora skuggspel, som du skådar,
Är mera värdt än allt hvad dagen bådar.
Känn deras känslor i ditt fria bröst,
Tänk deras tankar, lyss till deras röst.
Lef om ännu, när menskligheten klagar,
Dess jubeltid, dess korta segerdagar,
Och tryck med tårar, du det ädlas vän,
De ädla skuggor till ditt hjerta än. —
En sådan forntids vän i dag vi prise,
En grånad lärling af de gamle vise.
Hur sväfvade ej deras andar kring
Den guda vigde i en magisk ring!
Hans väsende med deras sammangrodde,
Och deras röster på hans tunga bodde.
Som då Pompeji kastade utaf
Sitt lavatäcke och steg ur sin graf
Med torg, med tempel, som till högtid ämnadt:
Du skulle trott, att folket nyss det lemnat,
Ty kransen fanns vid altaret igen.
Och offerkärlen stodo framme än,
Och qvar stod Gudens bild, af marmor skuren,
Och frescomålningen satt frisk på muren:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
