Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På jorden slocknad, nu den gudaflamman
Har flytt till skyn. Kom, låt oss klaga samman!
När månen stiger öfver Sirköping
I sommarnatten, och sitt silfver snögar,
Sitt vemod, öfver Rönneberga högar,
Och nejden lyss och tiger rundtomkring;
Blott näktergalen gjuter genom lunden
Sin stilla klagan uti midnattsstunden,
— Ty ytterst allt slags sång är saknans röst,
En klangfull suck utur naturens bröst,
Och sångarfolket, vingadt eller icke,
Är längtans härold, hvart vi också blicke; —
Då låt oss se från någon tårepil
Till fästets saga, tryckt med silfverstil,
Paläotypen, som en Gud har diktat.
Hur mången sorg dit upp sitt öga rigtat!
Bland tusen ögon såg dithän ock mitt.
Hur trolös glädjen, huru trofast smärtan,
Hvad brutna fröjder, hvad förblödda hjertan!
Dock — intet blödde djupare än ditt!
Hon dog som ung. Hvad bättre kan man göra?
Mystèrer hviskas uti grafvens öra,
Och gåtan, som vi fåfängt gisse här,
Det tros att ordet dertill tinnes der.
O den som en gång fått det ordet gifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
