Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så sjöngo englarne: en återklang
Af deras sång kring bergen sprang
Och dallrade i dalar gröna;
Men skalden slog sin harpa, och det Sköna
Stod mellan bergen opp och log
Och såg sig om i Nordanskog.
Så lått, så sorglös som ur intet sprungen,
Den sången var, dock djupt ur hjertat sjungen,
Men ej ur hjertat, som det låg och skalf
I menskobröst, men i odödlighetens,
I bottenlösa evighetens
Grundmurade, höghvälfda tempelhvalf:
En vers så skön, som knappast Kellgren diktat,
Så högstämd, som profetens var,
Djup, som de tankar natten biktat,
Frisk, som dem dagen skiner på, och klar.
Det var den konst, som föds af gudaflamman,
Som spänner sinnet och dock ger det ro, —
Och formens hedna skönhet växte samman
Med djupet af de kristnas tro.
Och när han talade från predikstolen,
Hur lyftes sinnet då uppöfver solen!
Det var liksom när åskan går
— Predikarn i den friska vår —,
Men dessemellan ljumma droppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
