Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter talets slut vid Weviö Gyninasii
Jubelfest
i
d. 12 Juni 1843.
Men stuuden är förbi, jag måste sluta.
Hvem vet, kanhända är det sista gången
Jag talar till er ifrån detta ställe;
Ty uti Ilerrans liand stå lif och död,
Och Döden, grafvens bleka Eforus,
Ilar skickat sina förbud till mitt hjerta.
Hårdt är ändå att skiljas ifrån Solen,
Den ende skald, som lefver i vår Nord.
Yäl skiner hon ej öfver drufvokullar,
Och ingen klassisk silfverbölja rullar
Utöfver stenig och förtorkad jord,
Men sagans land är här, det minnesrika,
Romantiskt underbart och skönt tillika,
Väl ej som Norden högt, som Södern skönt,
Men trefligt likafullt och sommargrönt:
Och när till slut den långa vintren töar,
Och bäckarna med blått och vattradt band
Omgjorda gladt de små, de näpna land
Med björkekullar kring de klara sjöar,
Som sqvalpa vänligt omkring tusen öar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
