Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrifter på prosa - Tal vid jubelfesten 1817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättigheter ärfda inom en enda slägt, som aldrig
skulle kunna förverkas, hvarken genom
missbruk eller oskicklighet. De fordra ett liberalare
förhållande stånden emellan, personlig säkerhet
och helgden af rättigheter, som naturen skänkt
hvarje mensklig varelse. De fordra, med ett
ord, ingenting annat, än hvad vi i vårt
fädernesland äge, och, med få mellanskof, ägt sedan
Odens tider. Det är icke välbetänkt, om
någon nekar dem, hvad de sålunda fordra; ty,
sannerligen, de skola förr eller sednare taga det
sjelfva. Man gläder sig att revolutionen är
slutad och den gamla ordningen ändtligen
återställd. Men man bedrar sig; ty revolutionen
är ingalunda slutad. Endast hennes yrsel är
slutad: hon har sofvit ruset af sig, och med
full sansning och lugna blickar går hon ännu
fram genom historien. Det är ett fåfängt
försök att vilja tränga henne tillbaka, eller
återföra det gamla systemet under sina förra
lagliga former. Det gamla återkommer egentligen
aldrig i historien, och allraminst det, hvaremot
tidens ande så uppenbart förklarat sig. Vi hafve
ett stort, ett talande exempel för oss. Föll icke
nyligen den väldige mannen, som ärft alla
revolutionens krafter och lade dem till sin egen
jättestyrka? Men hvarföre föll han? Ingalunda
genom tillfälliga förseelser, ännu mindre genom
sina motståndares öfverlägsenhet. Utan han föll
derföre, att han föraktade mensklighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
