Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrifter på prosa - Inträdestal i Svenska Akademien, 1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordiska naturen på ett blad, och Oxenstjerna
diktar Skördarna och Dagens stunder. I sanning,
om detta är ett misstag, så har väl konsten
aldrig skönare misstagit sig,
Men hvarföre skulle det vara ett misstag?
Att den lefvande naturen, och i synnerhet den
menskliga, utgör konstens högsta föremål är
onekligt. För mensklig konst är naturligtvis
menniskan sjelf det högsta, nemligen
menniskogestalten för den bildande konstnären, och
menniskans inre natur för skalden. Den döda
naturen deremot är visserligen ej något ämne för
konsten, så vida hon nemligen äfven under
konstnärens händer fortfar att vara död. Men
deri ligger just konstens hemlighet, att hon
väcker den döda, och gjuter lif i den stelnade
massan. För konstnären gifves egentligen ingen
död natur. Hon är ej död, utan hon sofver.
Lik den förtrollade prinsessan i fesagorna,
slumrar hon i skogarnas djup, till dess befriaren
kommer med sin talisman och löser
förtrollningen. Under lätta täcken sofver en själ i
materien. Materien är sjelf för konstnären
ingenting annat än den fängslade andan. Derföre är
för honom den yttre naturen blott en stor
allegori öfver den inre, sinneverlden en
urgammal hieroglyf öfver menskligheten. Icke hvad
föremålet är, utan hvad det betyder, visar oss
konsten; det är icke tingens kropp, utan deras
själ, som hon målar. Just i förmågan att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
