Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det anses för oskyldigt; men vanligtvis är det
förenad t med begäret till livad man, ehuru
i mycket oegentlig mening, kallar nöjen och
förströelser, som afleda ungdomens håg från all
allvarsam sysselsättning, qväfva all arbetslust,
och utmärgla själen. Träder nu en yngling ur
fädernehuset eller lärosalen ut i verlden, så
möter han öfverallt de lustiga bröderna, det
lofliga dagdrifvareskrået, tidens slaktare-embete,
ty det är tiden, som skall slaktas. De vilja
dansa bort ledsnaden, eller spela bort henne;
men se, hon sitter ändå gäspande q var, och
superar midt i sällskapet; ty hon kommer icke
med utvärtes åthäfvor, utan bon är bosatt i det
tomma hufvudet och i det ännu tommare
hjertat. Sällskapssjukan är tidens onda: hon ligger,
som alla smittosamma farsoter, i luften: och
du finner henne icke blott hos de unga och
lefnadsglada, utan de taga henne med sig
äfven på embetsstolarna, och de grånande
loc-karne förjaga henne icke. I fordna, i bättre
dagar, var det icke så. Arbetet hade sin tid,
och umgänget hade äfven sin. Nu deremot är
sällskapsnöjet och förströelsen lifvets stora
bestämmelse och regel: arbete och tankens allvar
endast ett ledsamt undantag, som gerna
und-vikes, och icke användes oftare än som nödigt
är för att undgå offentligt åtal. Umgänget sjelft,
åtminstone männer emellan, hade också
fordomdags något innehåll, och bar stundom prä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
