Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de. Han uppbrusade ofta och lätteligen; men
lika så hastigt lade sig äfven stormen i lians
själ, och himlen speglade sig åter deruti med
alla sina stjernor. Han hestod många af lifvets
pröfningar. Fattigdom tryckte honom i
ungdomen: eld och hrand gingo öfver hans hus
och förtärde allt, äfven det käraste, hans
boksamling, och han förlorade sin första, älskade
hustru i hennes hästa dagar. Men han fördrog
allt, icke med Stoisk känslolöshet, utan, sedan
det första svidande intrycket var förbi, med
den stilla undergifvenhet, som egnade hans
kall, och småningom ärrade de djupa såren.
Som de flesta lifiiga naturer hade han sinne
för konsten, ty något slags sång eller
strängaspel hvilar gerna i hvarje hröst, som fått en
gnista af gudomligheten. Sålunda älskade han
tonkonsten, hvars vettenskapliga grunder han
kände, och öfvade den sjelf under flera former.
I öfrigt bekände han sig till ett tänkesätt, som
i våra dagar börjar hlifva alltmer och mer
urmodigt. Han ansåg icke för ett nöje, ännu
mindre för en skyldighet, att från den plats,
han innehade, klandra en hvar, som mensklig
ordning hade ställt på en högre. Det slags
egenkärlek, som icke tål någon öfver sig, var
honom främmande. Tvärtom omfattade han
med aktning och tillgifvenhet dem, som stodo
på de ledande punkterna i kyrkan eller staten;
och, " han såg deras misstag eller brister,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
