Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördunklad, derföre att hennes förstånd kan
ana hans vishet, hennes hjerta kan känna hans
kärlek. Det sista, som framgick ur hans
ska-parhänder, var menniskan, med ögat som
forskar mot himmeln, med anden som längtar
dit tillbaka. Henne leder han, henne
uppfostrar han, henne hägnar han framför allt
lef-vande. Det bör vara oss en tröst, att den
allsmäktige, som styrer de himmelska
bärskarorna, han försmår ej heller att styra våra
obetydliga öden: ett krossadt hjerta är för
honom äfven så vigtigt som en krossad jord,
ett slocknad t hopp fäster hans uppmärksamhet
äfven så mycket som en slocknad sol.
Sannerligen, det bor en fader i höjden, som vakar
öfver oss alla; det fins ett öra i molnen, som
lyssnar till vår klagan; det klappar ett hjerta
ofvan stjernorna, som förbarmar sig öfver oss.
Vore det icke så, vore vi alla som hittebarn
utkastade i tiden, vore vår bestämmelse ingen
annan än den att irra omkring utan ledning
i lifvet, för att plågas och dö, vore vår glädje
icke bättre än djurens, vore vårt yttersta hopp
intet annat än en säker förrutnelse: O hvem
ville icke då säga till bergen: faller öfver oss,
och till afgrunden: skyl oss; hvem ville ej då
genast lägga sig ned i sin graf och suckande
fråga, hvarföre han blifvit till? Men så är det
icke, så kan det icke vara. Edra hufvudhår äro
all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
