Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några minnen från åren 1882—1897. Av Professor J. G. RICHERT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mänhet hänfallna till en viss ensidighet, en förklarlig följd av teknikens snabba
utveckling, som kräver trägna studier, och den rika andliga näring, som yrket skänker sin man.
En ingeniör hinner ej alltid intressera sig för andra tekniska specialområden och för
tidens kulturella strävanden i övrigt. Jag vågar tro, att en väg- och vattenbyggare i
Göteborg mera sällan deltager i den mekaniska eller kemiska sektionens sammanträden.
Åtminstone är detta fallet inom Svenska Teknologföreningen i Stockholm. Jag minnes
gärna »den gamla goda tiden», då man inom Tekniska Samfundet trädde i beröring med
alla kategorier av teknici och »tekniskt intresserade». Till den senare kategorien hörde
flera framstående stadsfullmäktige, vilka brukade hedra Samfundets sammanträden med
sin närvaro, särskilt då kommunaltekniska frågor upptogos till diskussion. Där sågo vi
ofta och gärna den monumentale Olof Melin, den livlige och gladlynte August Kobb,
Slottskogens skapare, m. fl. Vilken stolthet kände man ej, då Handelstidningen ägnade
spalter åt våra förhandlingar, därvid även en späd stämma kunde göra sig hörd i
med-borgarkören. Tidningens referent Edvin Tengström, en ovanligt begåvad och tyvärr
alltför tidigt bortgången man, hade en högt uppskattad förmåga att »bättra på» enkla
diskussionsinlägg. »Ja, så skulle jag ha sagt», tänkte jag mer än en gång. Samfundet
vann mycket snart prestige som ett forum för tekniskt vetande och bidrog till mången
viktig kommunal frågas lösning.
För Göteborgs yngre ingeniörer, till vilken avundsvärda kategori jag kunde räkna
mig, var Tekniska Samfundets instiftande en verklig välsignelse. Där vidgades våra vyer,
där knöto vi värdefulla vänskapsband och — last but not least — där fingo vi uppöva
talandets nyttiga men svåra konst. För egen del vill jag deklarera, att den uppfostran
som jag åtnjutit i Tekniska Samfundet varit av stor betydelse för min utveckling.
»Efter sammanträdet intogs en enkel supé, och samkvämet fortsattes under den
angenämaste stämning till frampå småtimmarna». I sanningens intresse måste dock
erkännas, att under de första åren samvaron fördj^strades av de många och långa talen. Tal
höllos för aftonens ordförande, föredragande och i diskussionen deltagande, för
tillfälliga gäster — ofta med svarstal — samt för sekreteraren — alltid med svarstal. Detta
blev för mycket av det goda. Den andliga spisen smakade »uppvärmd mat». Omsider
fattade nämnden det visa beslutet, att talen skulle inskränkas till en kort skål för
gästerna. Sedan fingo vi i fred njuta av Bacchi safter, utan alla restriktioner. Rätt ofta kom
dock ett avbrott av uppfriskande karaktär, då den oförliknelige Aron Jonason,
vit-sarnas konung, på vers eller prosa föredrog något inlägg i dagens frågor.
År 1891 var Samfundets klang- och jubelår. Då hölls ett svenskt teknikermöte i
förening med en industriutställning, som vår nådige konung hedrade med sitt besök. De
ledande männen voro August Wijkander och Fritz Pegelow, vilka fullgjorde sitt
uppdrag på ett så förtjänstfullt sätt, att Samfundet beslöt tilldela dem guldmedaljer. Men
båda anhöllo, att motsvarande penningbelopp skulle anslås som bidrag till Chalmersska
Institutets byggnadsmuseum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
